Söndag 21.a oktober - lite bakis ...

Hade en fantastik kväll igår! MIddag med ”herrklubben” och sedan häng på Sture Hof med ett gänget som gick vidare. Bla min far och mellanbror. Min yngsta bror Hampus mötte upp med oss också. Broderna Brothers och pappa - coolt att vi har den kontakten vi tre! Idag ska jag bara skrota runt hemma. Ta det lugnt och plocka undan lite. Måste städa huset och fylla kylskåpet med mat inför cellgiftsracet som sätter igång igen på tisdag. Ser fram mot det med skräckblandad förtjusning, vill ju få mina gifter för att få ett slut på hela den här skiten, samtidigt som att det kommer göra mig riktigt sjuk, svårt det där...

Måndagen 15.e oktober - Åkte Jagga till vaxholm

Jag och Tova var på förhandsvisning av Råttatouille med farfar igår. Alla tre tyckte att den var bra, en framtida Pixarklassiker. Vi ger den fem soppslevar i betyg

Lillebror Johan kom förbi för att dumpa sina vinterdäck i mitt garage. Både han och jag var sugna på att ta en sväng i hans nya Jaguar så vi åkte till vaxholm och käkade lunch. Solen sken så det blev en hamburgare ute på kajen. Skönt med en bror som jobbar skift och har en hel del ledigt i veckorna. Tack Johan för att du tar dig tid!

Jag har bestämt mig för att sluta äta godis. Kortison som jag ska ta dagligen är tydligen väldigt aptitdrivande, det i kombination med att sluta snusa har förvandlat mig till ett godis- och matmonster. Och det faktum att jag har svårt att röra mig längre sträckor har resulterat i att jag gått upp cirkus fyra, fem kilo beroende på när jag börjar räkna. Förut tänkte jag att det bara är bra om jag lägger på mig lite inför kommande operation. Men det har gått överstyr och jag måste skärpa mig, min kropp är svullen nog, framför allt höger ben utan att jag lägger på mig.

Efter ännu en mysig kväll med Tova och det att jag fått henne i säng igår så satte tankarna igång igen. Hennes högsta önskan snurrade runt i huvudet på mig och jag började fundera på min/vår framtid. Framförallt hur en framtid tillsammans med någon skulle kunna te sig. Platsen är ju ledig ;) Är det så att min situation och historia gör mig till lite av ett wildcard i jakten på den stora kärleken. Kan det vara så att den kvinna som satsar på mig måste vara extra modig? Som om att ge sig in i en ny relation inte är tillräckligt skämmande som det är. Även om tanken att ge mig ut och leta efter kärleken känns väldigt långt borta så längtar jag ju efter närheten ...

Nu ska jag hämta Tova på skolan och sen bär det av till ridskolan.

Söndag 14.e oktober - känner mig mycket bättre ...

Efter middagen igår och farmor och farfar åkt hem tände jag och Tova en brasa och en massa ljus. Kurade upp oss i soffan med smågodis och popcorn för att lördagsmysa och chilla i vår lilla villa.

Igentligen en riktig svennelördag som vi delade men så där en miljon andra svenskar: Lite för mycket boxvin och fyrans lättsamma lördagsutbud. Deal or no deal med Martin Timell, med inbakad lottodragning framtaget för att pappa i familjen ska kunna tala om precis hur man igentligen borde göra för att vinna de riktigt stora pengarna. Och sedan en romantisk komedi som förhoppningsvis ska få mamma på andra tankar. Filmen visade sig vara riktigt dålig men Bobbo (a.k.a Tova) tyckte att den var bra. Någon i grannskapet hade fest och vid 22 tiden brände de av ett riktigt imponerande fyrverkeri, höll på i upp till kanske tio minuter. På det hela taget hade vi en kanonkväll men visst är det något/någon/några som saknas. Om man jämför med våra grannar mitt emot som har tre stycken grabbar eller min egen uppväxt för den delen så är vi ju en väldigt liten familj, jag och Tova. Hon berättade en sak igår, vad hon önskar sig mest av allt i hela världen - så enkelt men ack så svårt ...

Söndag 7.e oktober – Naturhistoriska med Tova, Ludvig och Johan

Det var väldigt skönt att bo över hos Johan igår, hade lite panik över att kanske vara ensam hemma ännu en kväll. Vi åt en god middag tillsammans med Anna som skulle ut med sina väninnor senare på kvällen. Vi busade med Luggis och bara hängde tills det att han somnade. Sen kunde jag och Johan luta oss tillbaka, prata om livet och hur vi ska hantera situationen denna gång. Även han är en klippa som är skön att kunna luta sig mot nu när det är tufft igen. Tack Johan för en skön och trevlig kväll!

Tova ska bo hos mig en liten sväng. Kom i förmiddags och (k)exet hämtar henne i morgon kväll efter ridskolan igen.
Jag skippade mina smärtstillande i morse för att kunna köra och möta upp med Johan och Ludvig på Naturhistoriska museet. Funkade, men det är otroligt frustrerande, det faktum att strosa runt på ett museeum är precis på gränsen av vad jag klarar av att göra rent fysiskt. Var tvungen att sätta mig ner när möjlighet fanns. Får typ mjölksyra/kramp i benen och blir allmänt trött bara. Framför allt var det promenaden från parkeringen till entrén som var jobbig. Men det var värt det för både Tova och Ludvig hade jätteroligt. Jag och Johan hade kul vi med.

Skriver mer ikväll, nu ska jag och Tova försöka få lite ordning på hennes rum - undrar om vi lyckas, hon verkar lite skeptisk ...

Måndagen 1:a oktober

Jag är så otroligt stolt och glad över min familj och mina vänner. När man hamnar i en situation liknande min så tror jag att ens omgivning kan reagera på två sätt. Antingen tar de avstånd mest för att de ej vet vad de ska göra. Eller så sluter de upp och stöttar på ett sätt som är helt otroligt. Det finns så många jag har att tacka för så mycket. Och jag kan bara konstatera att jag har världens bästa vänner. Men framför allt så är mina föräldrar riktiga hjältar. Jag är så stolt över dem och älskar dem djupt. Hoppas att ni har det skönt i Ulebergshamn för det är ni verkligen värda

Förra året

Förra året
Lustigt hur livet kan bjuda på överaskningar, en del roliga andra lite allvarligare. Jag hade kommit hem igen efter två veckors semester med min dotter då min fru eller (k)exet som hon kommer kallas i denna blogg överaskade mig med skilsmässopapper på ett mycket originellt sätt. Både hon och jag visste att vi inte kunde fortsätta som vi gjort men att hon hade skickat efter skilsmässopapper utan att ens tala om det först var hennes allra lägsta lågvattenmärke under våra tio år tillsammans. Jag lämnade hemmet i desperation och landade hemma hos min bror där jag kunde vila ut efter en vad i mångas ögon skulle vara bland det värsta livet kan bjuda på. Samma dag började mitt liv som varannanveckapappa. Sommaren gick och mitt tillstånd förbättrades allt efter som. Men det var något som inte stämde, någonting mycket värre än någon kunde föreställa sig. Efter min första semester som varannanveckapappa så återvände jag till vårat då fortfarande gemensamma hus, men med känslan av att något mycket värre var på väg att ske ...

Jag började jobba igen, planerade en skön helg med vänner i skärgården, hela tiden med en smärta i magen som var svår att förstå, den gick att leva med men kvällen innan jag skulle ut till Sandhamn blev smärtan värre än någonsin. Jag väntade in i det sista med att ge mina vänner återbud i hopp om att jag skulle bli bättre, jag blev aldrig det ...

(k)exet såg att jag mådde dåligt men var så inne i sig själv att hon hade svårt att förstå eller se vad jag gick igenom, empati var aldrig hennes starkaste sida. Tillslut ringde jag min bror och bad om skjuts till Danderyds Sjukhus, akuten. De gjorde det enda rätta och skrev in vraket som stod där i kassan direkt. Efter diverse tester och blodprov kom det fram att jag hade ett blodvärde på 73, vet inte mer än att det är sjukt lågt. De lade in mig och gav mig nytt friskt blod och jag kände mig som en tävlingshäst, full av liv och kunde inte förstå hur jag hade levt ett någorlunda fungerande liv utan tillräckligt med blod i kroppen. När de släppte hem mig över dagen så bar jag min dotter upp för trappan till huset något som jag omedvetet valt bort att göra innan. Jag kände mig stark, frisk och viril! In till DS igen för fler tester, hela tiden såg jag i personalens ögon att allt inte stod rätt till, eller iaf var allvarligare än jag trodde. Rönken, koloskopi och mer tester visade bekräftade tillslut vad jag hade sett i deras ögon och förstående blickar - cancer. Jag var 34 år, nyskild och med cancer - smaka på det, hur hamnade jag här det var ju inte så mitt liv skulle se ut vid 34, jag skulle ju vara lycklig och framgångsrik. I stället var jag frånskild, tvungen att ta nya lån för att kunna behålla huset och hade cancer. Livets små överaskningar ...

Att få ett cancer besked är inte lätt för någon, inte mig heller. I mitt fall kommer jag ihåg ordet cancer ungefär, inget av det som sades före eller efter, inget annat än att jag grät och var väldigt rädd. Efter samtal med min läkare och tillbaka på rummet så rasade allt, där låg jag bakom ett ljusrosa drapperi, 34 år, frånskild och med cancer - fy fan vad jag kände mig låg. Men då kände jag en hand på min axel, en varm och kärleksfull hand, det var min bror Hampus som bara stog där. Perfekt timing som alltid, jag hade inte varit ensam mer än max 2 -3 minuter. Men har aldrig känt mig så ensam och han var min räddning. Bakom min bror såg jag även Nina, samma Nina som några veckor tidagare tagit hand om vraket och spillran av en nyskild man på flykt från sin nya verklighet. Jag älskar dem båda djupare än någonsin och hoppas att jag någon gång i livet kan vara där för dem så som de fanns där för mig i mina allra lägsta stunder, självklart i helt andra situationer än de jag gick igenom - Tack!

Vi har alltid varit en tight familj, jag, mina bröder och mamma och pappa. Familjen blir bara större och tightare allt efter åren går - flickvänner, fruar och barn och barnbarn. (k)exet spenderade vårat sista år tillsammans med att försöka ta sig ur familjen, en annan historia som kanske hon skriver ner en vacker dag. Men det har känts tomt att inte ha henne vid min sida under detta år, livet hade nog sett annurlunda ut då eller så är det bara en tanke som jag haft svårt att släppa.

Efter de att jag återhämtat mig från operationen så startade nästa behandlingsfas - cellgifter!
Första gången var jag livrädd, det är något så fel med att spruta kroppen full med gifter. Mot all form av självbevarelsedrift. Men, samtidigt förstod jag idéen med det hela - göra min kropp så ogästvänlig som det bara går så att cancern inte ska ha en chans att ta över. Den var ju ute nu och ska fortsätta med det alltid. Det är min kropp och nu är det jag som bestämmer över den, inte någon eller något annat.

Jag förväntade mig det värsta med cellgifterna och första gångerna motsvarade de mina förväntningar. Jag blev helt utslagen ... kommer det vara så här varannan vecka? tänkte jag. Så här såg mitt behandlingsschema ut. Måndag lämna blodprov, tisdag cellgifter och onsdag cellgifter. Må skit tisdag, onsdag, torsdag ev. fredag. Sen hade jag uppehåll följande vecka för att sedan kliva på gifttåget igen och så höll jag på i ett halvår. Men som sagt det gick lättara än jag vågade hoppas från början. Handlar nog väldigt mycket om inställning och vilket stöd man har av sin omgivning.

Efter några månader på cellgifter hade min kropp anpassat sig och att vara småhänging betyde tokfrisk - du kan göra vad du vill. Jag bestämde mig för att börja åka till kontoret. Varannan vecka. Veckan med gifter hade jag min dotter och den andra veckan försökte jag spendera på kontoret i den mån det gick och på mina villkor. Ungefär vid den här perioden så började min skilsmässa göra sig påmind igen. Jag hade varit så focuserad på mig själv och att bli frisk att jag hade stannat av i bearbetningen av det faktum att min fru hade lämnat mig. ?För att jag var för snäll??. Också en jävla anledning. Hur som så hade jag dagar då jag var på kontoret i några få timmar och dagar som jag var där hela dagen. Det var helt på mina villkor och det kändes väldigt bra. Mina kollegor har varit och är helt underbara - Tack!