Förra året

Förra året
Lustigt hur livet kan bjuda på överaskningar, en del roliga andra lite allvarligare. Jag hade kommit hem igen efter två veckors semester med min dotter då min fru eller (k)exet som hon kommer kallas i denna blogg överaskade mig med skilsmässopapper på ett mycket originellt sätt. Både hon och jag visste att vi inte kunde fortsätta som vi gjort men att hon hade skickat efter skilsmässopapper utan att ens tala om det först var hennes allra lägsta lågvattenmärke under våra tio år tillsammans. Jag lämnade hemmet i desperation och landade hemma hos min bror där jag kunde vila ut efter en vad i mångas ögon skulle vara bland det värsta livet kan bjuda på. Samma dag började mitt liv som varannanveckapappa. Sommaren gick och mitt tillstånd förbättrades allt efter som. Men det var något som inte stämde, någonting mycket värre än någon kunde föreställa sig. Efter min första semester som varannanveckapappa så återvände jag till vårat då fortfarande gemensamma hus, men med känslan av att något mycket värre var på väg att ske ...

Jag började jobba igen, planerade en skön helg med vänner i skärgården, hela tiden med en smärta i magen som var svår att förstå, den gick att leva med men kvällen innan jag skulle ut till Sandhamn blev smärtan värre än någonsin. Jag väntade in i det sista med att ge mina vänner återbud i hopp om att jag skulle bli bättre, jag blev aldrig det ...

(k)exet såg att jag mådde dåligt men var så inne i sig själv att hon hade svårt att förstå eller se vad jag gick igenom, empati var aldrig hennes starkaste sida. Tillslut ringde jag min bror och bad om skjuts till Danderyds Sjukhus, akuten. De gjorde det enda rätta och skrev in vraket som stod där i kassan direkt. Efter diverse tester och blodprov kom det fram att jag hade ett blodvärde på 73, vet inte mer än att det är sjukt lågt. De lade in mig och gav mig nytt friskt blod och jag kände mig som en tävlingshäst, full av liv och kunde inte förstå hur jag hade levt ett någorlunda fungerande liv utan tillräckligt med blod i kroppen. När de släppte hem mig över dagen så bar jag min dotter upp för trappan till huset något som jag omedvetet valt bort att göra innan. Jag kände mig stark, frisk och viril! In till DS igen för fler tester, hela tiden såg jag i personalens ögon att allt inte stod rätt till, eller iaf var allvarligare än jag trodde. Rönken, koloskopi och mer tester visade bekräftade tillslut vad jag hade sett i deras ögon och förstående blickar - cancer. Jag var 34 år, nyskild och med cancer - smaka på det, hur hamnade jag här det var ju inte så mitt liv skulle se ut vid 34, jag skulle ju vara lycklig och framgångsrik. I stället var jag frånskild, tvungen att ta nya lån för att kunna behålla huset och hade cancer. Livets små överaskningar ...

Att få ett cancer besked är inte lätt för någon, inte mig heller. I mitt fall kommer jag ihåg ordet cancer ungefär, inget av det som sades före eller efter, inget annat än att jag grät och var väldigt rädd. Efter samtal med min läkare och tillbaka på rummet så rasade allt, där låg jag bakom ett ljusrosa drapperi, 34 år, frånskild och med cancer - fy fan vad jag kände mig låg. Men då kände jag en hand på min axel, en varm och kärleksfull hand, det var min bror Hampus som bara stog där. Perfekt timing som alltid, jag hade inte varit ensam mer än max 2 -3 minuter. Men har aldrig känt mig så ensam och han var min räddning. Bakom min bror såg jag även Nina, samma Nina som några veckor tidagare tagit hand om vraket och spillran av en nyskild man på flykt från sin nya verklighet. Jag älskar dem båda djupare än någonsin och hoppas att jag någon gång i livet kan vara där för dem så som de fanns där för mig i mina allra lägsta stunder, självklart i helt andra situationer än de jag gick igenom - Tack!

Vi har alltid varit en tight familj, jag, mina bröder och mamma och pappa. Familjen blir bara större och tightare allt efter åren går - flickvänner, fruar och barn och barnbarn. (k)exet spenderade vårat sista år tillsammans med att försöka ta sig ur familjen, en annan historia som kanske hon skriver ner en vacker dag. Men det har känts tomt att inte ha henne vid min sida under detta år, livet hade nog sett annurlunda ut då eller så är det bara en tanke som jag haft svårt att släppa.

Efter de att jag återhämtat mig från operationen så startade nästa behandlingsfas - cellgifter!
Första gången var jag livrädd, det är något så fel med att spruta kroppen full med gifter. Mot all form av självbevarelsedrift. Men, samtidigt förstod jag idéen med det hela - göra min kropp så ogästvänlig som det bara går så att cancern inte ska ha en chans att ta över. Den var ju ute nu och ska fortsätta med det alltid. Det är min kropp och nu är det jag som bestämmer över den, inte någon eller något annat.

Jag förväntade mig det värsta med cellgifterna och första gångerna motsvarade de mina förväntningar. Jag blev helt utslagen ... kommer det vara så här varannan vecka? tänkte jag. Så här såg mitt behandlingsschema ut. Måndag lämna blodprov, tisdag cellgifter och onsdag cellgifter. Må skit tisdag, onsdag, torsdag ev. fredag. Sen hade jag uppehåll följande vecka för att sedan kliva på gifttåget igen och så höll jag på i ett halvår. Men som sagt det gick lättara än jag vågade hoppas från början. Handlar nog väldigt mycket om inställning och vilket stöd man har av sin omgivning.

Efter några månader på cellgifter hade min kropp anpassat sig och att vara småhänging betyde tokfrisk - du kan göra vad du vill. Jag bestämde mig för att börja åka till kontoret. Varannan vecka. Veckan med gifter hade jag min dotter och den andra veckan försökte jag spendera på kontoret i den mån det gick och på mina villkor. Ungefär vid den här perioden så började min skilsmässa göra sig påmind igen. Jag hade varit så focuserad på mig själv och att bli frisk att jag hade stannat av i bearbetningen av det faktum att min fru hade lämnat mig. ?För att jag var för snäll??. Också en jävla anledning. Hur som så hade jag dagar då jag var på kontoret i några få timmar och dagar som jag var där hela dagen. Det var helt på mina villkor och det kändes väldigt bra. Mina kollegor har varit och är helt underbara - Tack!