Tisdag - hur blev det så här?

Det gick inte att skriva igår. Fick så mycket information om läget och hur vi går vidare från det att hjärnan blev full. Nu har det fått sjunka in lite och jag kan koncentrera mig på att ladda om och kämpa vidare. Följande är min tolkning av läget. Jag kan ha en del fel men på det stora hela sammanfattar det nog en hel del. Mycket svammel och jag har säkert glömt ngt i följande lite osammanhängande text.

Problem 1: Min lever måste återhämta sig så att jag kan fortsätta med cellgiftsbehandlingen.
Lösning: Drenageslangen i sidan, ev nytt försök att få in slang mellan galla och tarm. Vill verkligen försöka att få in slangen, dels för att det skulle vara effektivare, man behöver ju galla för matsmältningen. Och att slippa ha en slang som sticker ut skulle hjälpa psykiskt och praktiskt Så fort levervärderna gått ner tillräckligt kan vi börja med gift igen och de går ner ganska fort - bra!

Problem 2: Smärtan som gör att jag i nuläget inte ens kan stå upprätt eller ligga helt utsträckt.
Lösning nr 1, ev. finns det en tumör precis i det område där jag har som mest ont som lätt skulle kunna strålas och smärtan skulle förhoppningsvis kunna lindras. Det dåliga med det skulle vara att jag hade spridning till ryggen/skelettet Behandlingsbart iof men spridning är ju inte bra. Lösning nr 2, får med mig en morfinpump hem där jag själv kan styra dosering med en knapptryckning. Problemet med den är att det blir ännu en pryl som jag skulle vara uppkopplad mot, snabbt och effektivt mot smärtan men ganska otymplig. Man kan tydligen även dricka morfin, vi ska prova det i em eller i morgon. Den lösningen lockar mer, inte lika snabbverkande som pumpen men enklare och jag slipper sitta fast i en maskin. I tablettform, som innan. Det enklaste men också den lösning som verkar mest långsamt, men om jag är lite lyhörd på min kropp kan jag förhoppningsvis lära mig att ta innan smärtan bryter igenom. Till slut så var jag var ju inte i toppform direkt när jag lades in och dryga tre veckor sedan och dryga tre veckor liggandes har inte hjälpt. Att bygga upp muskler igen kommer att ta lite tid men kommer ju också förhoppningsvis hjälpa mot smärtan.

Problem 3: Blodpropp i benet, vet inte så mycket om det igenligen annat än att det känns väldigt onödigt.
Lösning: Blodförtunnande och ???, som sagt, vet inte så mycket om det

I det långa loppet så ska ju cellgifterna, (som vi förövrigt ska byta ut mot en annan form då den kombination jag är satt på idag ej fungerar som det ska) göra sitt jobb och förminska tumörerna vilket i sin tur låter mig bli fri från smärtan och frisk igen. Själva tarmvredet som jag åkte in för har nästan blivit en bisak i sammanhanget som tidsmässigt skedde samtidigt som min lever packade in och tog en paus. Stygnen tog vi bort idag och det verkar läka på fint.

Ovan handlade ju om det rent fysiska, med själen är det lite mer komplicerat. Alla bakslag gör att det ibland känns som jag tar ett steg framåt och sen två tillbaka. Tänk om det kunde få flyta på i rätt riktning nu, att de insatser som nu görs ger snabba om synbara resultat. Att jag åkte på tarmvred känns så jävla onödigt, jag behöver ju alla mina krafter mot Tengil (hälsningen är framförd, tack Ögat! Han blev lite skakis).

Smärta är så komplext och kan upplevas på olika sätt. Och där det gör som ondast nu är igentligen i skälen, det är en form av smärta som fler kan uppleva och dela. Önskar så att bli frisk, för allas skull. Tänk att slippa ha den här skiten som alltid finns där som ett litet elakt åskmoln en vacker sommardag, det behöver inte komma över oss men det finns där hela tiden som ett litet orosmoln. Att vara den person som jag är har med all säkerhet gjort min resa lättare men tänk att få uppleva 100 % lycka utan ett enda litet moln på himlen, jag längtar så ...