Jag är en 34 -årig man, som borde kunna slappna av lite vid det här laget och vara ganska nöjd över det jag har skapat och byggt upp. Istället har min sjukdom och även skilsmässan kastat mig tillbaka en jävla massa år framförallt ekonmiskt men även på ett personligt plan, måste ju liksom börja om igen med allt. Frustrerad och med detta i bakhuvudet i morse, (måste ha drömt om det i natt eller så). Skulle jag, farmor, farfar och Tova släpa ihop de grenar och kvistar som skars ner i går och köra till tippen. Klädde på mig och gick ut för att hjälpa till, de andra hade redan börjat då jag inser att jag inte kommer att klara av det. Har åkt på en förkylning men det är ju inte hela förklaringen. Cellgifterna och sjukdomen har tagit så pass hårt på min kropp att jag blir väldigt anfådd och trött vid minsta ansträngning om jag har en dålig dag. Vissa dagar kan jag göra massor, men idag är en dålig. I alla fall, meningen är ju att jag ska vara den starka i gänget som är här, hjälpa mina föräldrar med tunga lyft och stora grenar. Även visa mig lite på styva linan för min dotter så hon ska se vilken stor och stark pappa hon har. Men istället var det jag som fixade fika och satt och tittade på ...
(Hummern igår var jättegod)
1 kommentar:
Hej Daniel,
Jag känner inte dig, men däremot Vera Söderström (vi har varit kompisar sen vi var små) som tipsade om din blogg. Jag har läst alla dina inlägg nu i ett svep och är verkligen berörd. Men framförallt är jag inspirerad och imponerad av din styrka. Keep up the good work!
/Karin
Skicka en kommentar