Onsdag 3.e oktober

Vi försov oss i morse. Fan också det var ju så skönt igår när vi hade tid på oss. Måste skärpa mig och gå och lägga mig i tid. Jag är expert på att vända på dygnet och att stanna uppe sent. Jag är alltid kvar tills festen är slut, bangar aldrig en efterfest. Livrädd att missa någonting. Oddsen att det skulle hända något fantastiskt i Viggbyholm i går kl 03.00 kanske inte var så höga, men man vet ju aldrig ...

Många frågar mig om jag ser annurlunda på livet nu, om jag gjort några stora förändringar i min livsstil, ändrat mina värderingar eller så. Det snabba svaret är nej det har jag inte. Jag hade nog rätt bra koll på vem jag var redan innan allt hände. Vissa människor har ju självförtroende så starkt att de älskar utmaningar, tar chanser och klarar även av det mesta. Ju svårare uppdrag som klaras av ju mer byggs deras självförtroende upp. Men bakom den där stenhårda klararalltfasaden så är det något som saknas - självkansla. De mäter sitt eget värde i andras bedömmande av deras prestationer. Det är kanske inget fel med det. Det är väl till och med mätstocken vi använder oss av när vi bedömmer hur framgångsrik en person är.

Jag är precis tvärt om, jag har en väldigt stark självkänsla och bygger från det. Jag vet vem jag är och är stolt över den personen. Jag vet nu att när det gäller så finns det inget jag inte klarar av. Självklart uppskattar jag de mindre sakerna i livet nu, suger i mig av allt det lilla i vardagen som var lätt att missa förut. Men jag har inte varit tvungen att göra några livsomvälvande beslut för att klara av min situation. En kille med koll helt enkelt ;-)

Tisdag 2.a oktober

Hade svårt att sova i natt. Inte för att jag hade ont eller så. Var nog mest uppe i varv och tankarna snurrade kring hur jag ska lägga upp de närmaste månaderna. Tänkte mycket på Tova.

Det var en vecka sedan som hon kom och hälsade på mig på sjukhuset. Fick se mig i samma situation som hon sett mig för ett år sedan. I en sjukhussäng klädd i sjukhuskläder i ganska dåligt skick igen. Efter en bamsekram och sedvanligt bus satte hon sig på sängkanten och vi pratade om hur skolan hade varit och så. Hon kröp mig närmare och närmare och vi slöt våra armar kring varandra. Vi var så nära varandra som jag inbillar mig att bara hon och jag kan vara. Jag höll henne i min famn och kände hur hon slappnade av och hennes tårar började att rinna ner för kinden, mina med. Vi satt en lång stund och bara grät och tankade kärlek av varandra. Det var mitt i allt jobbigt en fantastiskt stund som vi båda kommer att bära med oss resten livet. Hon är så underbar ...

Tova hälsade på mig på torsdagen också. Jag mådde mycket bättre trots att jag faktiskt hade fått min första dos med cellgifter och satte på mig mina vanliga kläder. Mina föräldrar lämnade oss och gick och fikade så att jag och Tova fick en stund för oss själva. Hon hade tagit med sig en kortlek och vi spelade Skitgubbe säkert 10-15 gånger på raken. Skrattade och busade precis som vanligt. Jag kunde se på henne att hon tyckte att det var skönt att jag mådde så mycket bättre. Hon bodde hos mig veckan innan jag lades in på sjukhus och det var tufft för oss båda.

Tova var hos sin mormor i Sala över helgen. I vanliga fall byter jag och Annika på fredagar men iom att jag opererade in en sk. infartsport på fredagen och fick dos nr 2 med cellgifter och inte visste hur jag skulle må eller om jag skulle få åka hem så blev det så. Efter att jag pratat med Annika och vi konstaterat att jag var helt ok bestämde vi att Tova skulle komma till mig på söndag eftermiddag. Vi åt middag ihop, de tog med sig thaimat. Tova såg att jag mådde mycket bättre och kunde slappna av och efter att Annika åkt hem så hade vi en helt vanlig myskväll hon och jag.

I morse så väckte jag Tova lite tidigare än vanligt för att få lite extra tid med henne innan hon skulle iväg till skolan. I alla fall en fördel med att vara sjukskriven - slippa stressen på morgonen. Skönt för både henne och mig.

Nu kommer nygifte Jakob, vi ska äta en sen frukost, se på filmen från hans och Carolines bröllop i helgen och bara hänga. Han är verkligen en riktig vän och klippa. Fasen att jag inte kunde vara med på bröllopet.
Jakob har åkt hem, vi hade en helskön dag, pratat om livet och kollat på filmen från bröllopet. Jag ska ta mig till skolan och hämta Tova nu, handla och kanske möta upp med min bror Johan och kolla på en bil han är sugen på.

Måndagen 1:a oktober

Jag är så otroligt stolt och glad över min familj och mina vänner. När man hamnar i en situation liknande min så tror jag att ens omgivning kan reagera på två sätt. Antingen tar de avstånd mest för att de ej vet vad de ska göra. Eller så sluter de upp och stöttar på ett sätt som är helt otroligt. Det finns så många jag har att tacka för så mycket. Och jag kan bara konstatera att jag har världens bästa vänner. Men framför allt så är mina föräldrar riktiga hjältar. Jag är så stolt över dem och älskar dem djupt. Hoppas att ni har det skönt i Ulebergshamn för det är ni verkligen värda

Ettårskontroll – Faaaaaan!

Nu hade jag ont i ryggen och kroppen på riktigt! Och det var med en olustig känsla jag gav mig bort till Danderyds Sjukhus för att gå på min ettårskontroll. En vecka senare fredagen den 7:e september fick jag resultatet. Jag var inte av med cancern den hade kommit tillbaka i en lymkörtel + att det finns infekterade körtlar som sitter så illa till att de ej går att operera bort. Vi pratade om operation i Uppsala och efter två veckor kom de fram till att jag ska börja med cellgifter .

Vid det här laget hade jag så ont att jag var tvungen att åka in till Danderyds Sjukhus och lägga in mig. (Du som läser detta får ursäkta om det blir lite osammanhängande och rörigt antagligen med diverse stavfel inbakade. Men jag kör på för att kunna börja skriva dag för dag istället.)

Efter en vecka på DS och jag kunde åka hem. Vi hann få ordning på smärtan, ge mig den första omgången cellgifter och operera in en sk infartsport i bröstet som jag kommer att få gifterna igenom. Jag fick med mig en massa smärtstillande hem och än så länge fungerar det bra. Var väldigt rädd att jag ej skulle kunna ha min älskade dotter hos mig men det fungerar bra med lite hjälp.

Tova - jag är så stolt över dig och du har verkligen fått gå igenom saker ingen åttaåring ska behöva göra. Att älska dig och att få vara älskad av dig gör mig till världens lyckligaste man. Du är mitt allt och det finns inget jag ej kommer att göra för få vara en del av ditt liv länge.

I lördags (den 29.e sep) gifte sig min bästa vän Jakob. Jag kunde inte vara där pga allt. Det var verlkigen synd hade velat det och sett fram emot det. I stället spenderade jag helgen med mina bröder det var skönt att ha dem hos mig. Johan sov över i fredags och Hampus i lördags.

Våren och sommaren 2007

Jag tror det var i mars som jag gav mig in i en ny relation med en underbar och modig kvinna som ironiskt nog likt min exfru (kexet) också heter Annicka. Kände att jag började få ordning på mitt liv igen. Det mesta kändes bra. Allt fungerade som det ska och endast ärren på min kropp kunde avslöja vad jag varit med om. Hade avslutat cellgiftbehandlingen och var verkligen på väg in i en ny fas av mitt liv. Började att röra på mig och "träna" hade ju faktiskt varit ganska stillavarande i nästan ett år och cellgifterna hade tagit ut sin rätt på min kropp.

I april åkte jag till ett rehabställe som heter Mösseberg för att komma igång med träning mm. I min grupp var jag den enda mannen, unga dessutom. Det fick mig åter igen att inse hur ovanlig min situation är. Det var där som jag började få lite ont i ryggen. Avfärdade det med att det är ju inte så konstigt att kroppen säjer ifrån lite när jag började röra på mig.

Strax efter midsommar insåg både jag och Annicka att våra liv var svårare att få ihop än vad vi först trodde och bestämde oss för att söka vidare efter lyckan var för sig istället. Vi är fortfarande vänner, hon är en bra tjej.

Efter en väldigt intensiv period på jobbet var det äntligen dax för semester. Skulle bli skönt att slappa och att ta hand om mig själv. Hade fortfarande ont ryggen - fan att det aldrig släpper, tänkte jag. Trodde att jag hade dragit på mig ett diskbrock. Börjar ju närma mig del åldern då ryggont och småkrämpor kommer krypande. Sprang lite hos naprapat och det hjälpte för stunden eller i några dagar. Men det onda kom alltid tillbaka. Åkte till familjens sommarställe i Ulebergshamn och spenderade hela ledigheten där, två veckor som värsta sommarsingelkillen och två veckor med Tova. Veckorna med Tova var bäst.

Förra året

Förra året
Lustigt hur livet kan bjuda på överaskningar, en del roliga andra lite allvarligare. Jag hade kommit hem igen efter två veckors semester med min dotter då min fru eller (k)exet som hon kommer kallas i denna blogg överaskade mig med skilsmässopapper på ett mycket originellt sätt. Både hon och jag visste att vi inte kunde fortsätta som vi gjort men att hon hade skickat efter skilsmässopapper utan att ens tala om det först var hennes allra lägsta lågvattenmärke under våra tio år tillsammans. Jag lämnade hemmet i desperation och landade hemma hos min bror där jag kunde vila ut efter en vad i mångas ögon skulle vara bland det värsta livet kan bjuda på. Samma dag började mitt liv som varannanveckapappa. Sommaren gick och mitt tillstånd förbättrades allt efter som. Men det var något som inte stämde, någonting mycket värre än någon kunde föreställa sig. Efter min första semester som varannanveckapappa så återvände jag till vårat då fortfarande gemensamma hus, men med känslan av att något mycket värre var på väg att ske ...

Jag började jobba igen, planerade en skön helg med vänner i skärgården, hela tiden med en smärta i magen som var svår att förstå, den gick att leva med men kvällen innan jag skulle ut till Sandhamn blev smärtan värre än någonsin. Jag väntade in i det sista med att ge mina vänner återbud i hopp om att jag skulle bli bättre, jag blev aldrig det ...

(k)exet såg att jag mådde dåligt men var så inne i sig själv att hon hade svårt att förstå eller se vad jag gick igenom, empati var aldrig hennes starkaste sida. Tillslut ringde jag min bror och bad om skjuts till Danderyds Sjukhus, akuten. De gjorde det enda rätta och skrev in vraket som stod där i kassan direkt. Efter diverse tester och blodprov kom det fram att jag hade ett blodvärde på 73, vet inte mer än att det är sjukt lågt. De lade in mig och gav mig nytt friskt blod och jag kände mig som en tävlingshäst, full av liv och kunde inte förstå hur jag hade levt ett någorlunda fungerande liv utan tillräckligt med blod i kroppen. När de släppte hem mig över dagen så bar jag min dotter upp för trappan till huset något som jag omedvetet valt bort att göra innan. Jag kände mig stark, frisk och viril! In till DS igen för fler tester, hela tiden såg jag i personalens ögon att allt inte stod rätt till, eller iaf var allvarligare än jag trodde. Rönken, koloskopi och mer tester visade bekräftade tillslut vad jag hade sett i deras ögon och förstående blickar - cancer. Jag var 34 år, nyskild och med cancer - smaka på det, hur hamnade jag här det var ju inte så mitt liv skulle se ut vid 34, jag skulle ju vara lycklig och framgångsrik. I stället var jag frånskild, tvungen att ta nya lån för att kunna behålla huset och hade cancer. Livets små överaskningar ...

Att få ett cancer besked är inte lätt för någon, inte mig heller. I mitt fall kommer jag ihåg ordet cancer ungefär, inget av det som sades före eller efter, inget annat än att jag grät och var väldigt rädd. Efter samtal med min läkare och tillbaka på rummet så rasade allt, där låg jag bakom ett ljusrosa drapperi, 34 år, frånskild och med cancer - fy fan vad jag kände mig låg. Men då kände jag en hand på min axel, en varm och kärleksfull hand, det var min bror Hampus som bara stog där. Perfekt timing som alltid, jag hade inte varit ensam mer än max 2 -3 minuter. Men har aldrig känt mig så ensam och han var min räddning. Bakom min bror såg jag även Nina, samma Nina som några veckor tidagare tagit hand om vraket och spillran av en nyskild man på flykt från sin nya verklighet. Jag älskar dem båda djupare än någonsin och hoppas att jag någon gång i livet kan vara där för dem så som de fanns där för mig i mina allra lägsta stunder, självklart i helt andra situationer än de jag gick igenom - Tack!

Vi har alltid varit en tight familj, jag, mina bröder och mamma och pappa. Familjen blir bara större och tightare allt efter åren går - flickvänner, fruar och barn och barnbarn. (k)exet spenderade vårat sista år tillsammans med att försöka ta sig ur familjen, en annan historia som kanske hon skriver ner en vacker dag. Men det har känts tomt att inte ha henne vid min sida under detta år, livet hade nog sett annurlunda ut då eller så är det bara en tanke som jag haft svårt att släppa.

Efter de att jag återhämtat mig från operationen så startade nästa behandlingsfas - cellgifter!
Första gången var jag livrädd, det är något så fel med att spruta kroppen full med gifter. Mot all form av självbevarelsedrift. Men, samtidigt förstod jag idéen med det hela - göra min kropp så ogästvänlig som det bara går så att cancern inte ska ha en chans att ta över. Den var ju ute nu och ska fortsätta med det alltid. Det är min kropp och nu är det jag som bestämmer över den, inte någon eller något annat.

Jag förväntade mig det värsta med cellgifterna och första gångerna motsvarade de mina förväntningar. Jag blev helt utslagen ... kommer det vara så här varannan vecka? tänkte jag. Så här såg mitt behandlingsschema ut. Måndag lämna blodprov, tisdag cellgifter och onsdag cellgifter. Må skit tisdag, onsdag, torsdag ev. fredag. Sen hade jag uppehåll följande vecka för att sedan kliva på gifttåget igen och så höll jag på i ett halvår. Men som sagt det gick lättara än jag vågade hoppas från början. Handlar nog väldigt mycket om inställning och vilket stöd man har av sin omgivning.

Efter några månader på cellgifter hade min kropp anpassat sig och att vara småhänging betyde tokfrisk - du kan göra vad du vill. Jag bestämde mig för att börja åka till kontoret. Varannan vecka. Veckan med gifter hade jag min dotter och den andra veckan försökte jag spendera på kontoret i den mån det gick och på mina villkor. Ungefär vid den här perioden så började min skilsmässa göra sig påmind igen. Jag hade varit så focuserad på mig själv och att bli frisk att jag hade stannat av i bearbetningen av det faktum att min fru hade lämnat mig. ?För att jag var för snäll??. Också en jävla anledning. Hur som så hade jag dagar då jag var på kontoret i några få timmar och dagar som jag var där hela dagen. Det var helt på mina villkor och det kändes väldigt bra. Mina kollegor har varit och är helt underbara - Tack!